Tredje dagen. Bakfyllan blir lättare och lättare för mitt huvud att bära. Efter att ha blivit väckt av våra grannars ständiga spelande av "Jag känner en bot" så har jag funnit mig till rätta i min inte så funktionella solstol. Jag hittade den precis utanför entrén för två dagar sedan, och sen dess har vi hållt ihop. Någon har skrivit dit sitt telefonnummer, någon har skrivit ett par svordomar och någon har förstört benen på den. Men det gör inget, jag älskar min solstol ändå. Mitt hår stinker öl och står åt alla håll, min mascara svider och har lagt sig en bra bit under ögonen, mina ben är såriga, mina tår är mosade och jag har tinitus efter gårdagens konserter. Men jag är lyckligast nu. Mitt i misären bland urinstanken, skräpet, spyorna och matresterna så finns det en lycka som du kan inte finna någonannanstans. Vart vi kommer ifrån, vilka vi är, vilka problem vi än har där hemma spelar ingen roll när våra hjärtan slår i takt med musiken. När kängor slås i extas mot staketet i väntan på ens favoritband tills tonerna bedövar oss och våra fötter ramlar av. När jag blundar tillräckligt hårt så omvärlden försvinner, och det enda som känns är musiken inuti mig, som dunkar i mitt huvud, som redan snurrar för fullt. När marken gungade under våra skor igår när vi såg The Killers, och jag somnade i gräset till "When You Were Young" på en söt pojkes bröstkorg. Jag gillade inte rödvin eller snus när vi möttes men efter igår är det allt som fyller mina tankar. Det enda som betyder något finns här. Jag behöver inget annat. Förutom lite mat just nu. Mina sista pengar gav jag till en någon kille igår. Varför? För att jag vill se honom göra en kullerbytta. Vad ska man säga? Shit happens. Nu är det dags för första groggen. Jag vill inte slösa bort en minut av min tid här. För om några dagar är det plötsligt slut,och då står jag där förstummad i drivorna av skit och är rädd för att ögonblicket ska försvinna. Då tackar jag för mig och ser fram emot nästa år. Som sagt, jag är lyckligast nu.
